Är jag världens roligaste människa? Eller har jag bara samma humor som mig själv? Hade det funnits en till Julia så hade jag seriöst suttit och asgarva åt henne hela dagarna, bara för att hon är så otroligt rolig och dryg. Jag läser min egen blogg och tänker '' Gud vad rolig jag var förut, varför är jag inte så här rolig nu för? '' Så inser jag att jag fortfarande är så rolig, bara det att jag inser det inte i nuet. Jag är bara mig själv, och fattar inte att någonting jag sa var roligt, förns flera månader efter att jag har sagt det, eller tills nån påpekar det.

Älskar jag mig själv? Läser man texten ovanför är svaret tydligt ja, känner man mig vet man att jag bara skrattar åt mig själv. Jag tar mig själv not so serious, den trenden borde vissa fjortisar haka på, istället för att vara så osäkra på sig själva hela tiden. Jag måste ha grymma föräldrar som har gjort att jag har så bra självkänsla. 

Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.En sorts självkärlek som gör att du inte "vacklar" om du får kritik. Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte.

Lite copypaste från Wikipedia så att alla vet vad självkänsla är. Jag grinar inte när jag får kritik och jag sätter mig inte i ett hörn och är emo om nånting inte går som det ska, med andra ord har mina föräldrar verkligen lyckats med sin uppgift att uppfostra mig.

Förstår inte vad jag fick allt det här ifrån? Jag kanske i hemlighet älskar mig själv, något jag inte har märkt förns nu ikväll.. runt kl 00.00 fick jag den här insikten, inge trött, ser knappt skärmen längre och mina meningsuppbyggnader är kattbajs. Tror inte jag borde plugga in på natten nå mer, blir så trött, eller nått. Nu ska jag väcka Kallerabbit som har legat och snosat i soffan ca 4 timmar.

Nu blire natten, inte en sekund för tidigt! Puss och Kraam